Detta är en fortsättning på kritiken av Nozicks förvärvsprincip och hans syn på självägarskapet.

Det finns inte helt oväntat mer kritik att rikta mot Nozick. I det här fallet ska det handla om kritik i direkt anslutning till hans syn på självägarskapet. I mitt tidigare inlägg beskrev jag dels förvärvsteorin och viss kritik riktad mot denna, och dels om det kontraintuitva i att förneka självägarskapet. Det är en åsikt som jag vidhåller. Självägarskap förstått som rätten till sin egen kropp är en plausibel idé med en hel del förtjänster. Kritiken som framfördes i förgående inlägget berörde Nozicks godtyckliga begränsning av alternativen i en förvärvssituation, liksom hans paternalism som kunde utrönas i samband med denna situation. Kritiken i del 2 kommer innefatta en analys av det viktigaste begreppet för Nozicks möjlighet att ro sitt projekt i hamn; det ska handla om en analys av innebörden av självägarskapet. Innan dess kommer jag som en förutsättnig för kritik mot självägarskapet behandla en kritik av Nozicks sätt att mäta ”sämre ställt” i anslutning till hans svaga tolkning av det Lockeska villkoret: att ett förvärv är legitimt om situationen för de som påverkas av förvärvet inte blir sämre efter förvärvet (med andra ord att situationen förblir densamma eller bättre).

Problemet med självägarskap är att det i den praktiska tillämpningen är ett begrepp som alltsomoftast innefattar en blott formell betydelse. Frågan som kommer ställas är om en formell betydelse av självägarskap är ett adekvat substitut för frihet som frihet vanligtvis förstås. Om vi återgår till situationen med jordbrukarna x och y drar vi oss till minnes att y förvärvade marken helt i enlighet med det Lockeska villkoret. Enligt Nozick finns det inget fel i ett sådant förvärv trots att ett annat hypotetiskt förvärv kanske skulle kunna ha ökat produktionen än mer.

Men först sak först. Nozicks tolkning av ”sämre ställt” är i förvärvssituationen behäftat med problem. Eftersom de förändringar som uppkommer p.g.a. förvärv blott mäts i välfärd innebär det att endast välfärdsförknippade förändringar tas hänsyn till – det kan exempelvis vara materiella tillgångar och pengar. I förvärvssituationen där person y privatiserade marken fick person x det inte sämre ställt i termer av välfärd; han erhöll lika mycket spannmål som tidigare. Jag tycker ändock att någon orättvisa har ägt rum vilket skvallrar om att jag tycker att Nozicks tolkning av det Lockeska villkoret och att mäta förhållanden i blott välfärd tillsammans inte är tillräckliga villkor för att bevisa att ett förvärv ska ha varit rättvist utfört.

Först och främst kan invändas att innan person y’s förvärv brukades marken i tyst icke-kontraktualiserat samtycke mellan x och y, såtillvida att de accepterade varandras existens och lät varandra vara ifred för att bruka delar av marken var för sig utan några bestämmelser om ägande. Här kan man rikta kritik mot att ett förvärv bryter mot någon slags justhetsprincip vilande på ovanstående antaganden. Eftersom det ligger utanför ramarna för min kritik lämnar jag det dock därhän.

Vad som ligger i centrum för min kritik är att förändringarna för person x’s situation blott mäts i välfärd. Utifrån detta vill jag hävda att Nozick endast anammar en formell syn på självägarskapet. Jag vill hävda att person x’s självägarskap blivit kraftigt beskuret efter person y’s förvärv och att person x efter person y’s förvärv endast kan sägas inneha ett formellt självägarskap. Med detta vill jag påstå att om förhållandet mätt blott i välfärd inte har försämrats för person x efter person y’s förvärv, är detta ändå inte tillräckligt för att påstå att person x’s situation inte har förvärrats jämfört med tidigare.

Efter förvärvet har person x den formella möjligheten att ta sitt pickopack för att söka lyckan någonannanstans. Person x gillar nämligen inte att vara anställd eftersom hans inflytande över arbetet minskar därmed. Faktumet att detta är den enda odlingsbara marken på flera mil gör visserligen att möjligheten till försörjning någon annanstans är liten och dessutom kommer person x då tvingas ge upp hus och hem. Person x har alltså formellt sett rätten över sig själv -ett formellt självägarskap- men person x’s substantiella självägarskap är kraftigt beskuret eftersom den enda reella möjligheten för person x, förutsatt premissen att person x inte vill svälta, är att låta sig bli anställd av person y.

Självägarskapet är således beskuret i en situation där man själv inte rår över alternativen. Det är djupt problematiskt att Nozicks förvärvsprincip endast tar hänsyn till välfärdsförhållanden, i synnerhet eftersom självägarskapet ofta betraktas som substitut till frihet; vår frihet över oss själva och vår situation. För Nozick som sätter friheten i centrum innebär hans syn på självägarskap och det Lockeska villkoret paradoxalt nog mindre frihet för vissa; man blir blott bärare av ett formellt självägarskap. I fallet med person x och y är det inte otänkbart att friheten för person y ökade på person x’s beskärning av substantiellt självägarskap. Det leder oss till frågan huruvida Nozicks formella självägarskap är ett lämpligt instrument med vilket frihet kan mätas; vi är alla bärare av formellt självägarskap men uppenbarligen sammanfaller inte innebörden av formellt självägarskap med intuitionen om frihet. Beskärning av värden som inflytande och självbestämmande tas det ingen hänsyn till i Nozicks förvärvsprincip, och det är just sådana värden som kontingent sett har blivit beskurna när det kommer till privatiseringar. Ironiskt nog är det också dessa värden, inflytande och självbestämmande, som i större grad sammanfaller med synen på frihet i jämförelse med innebörden av självägarskap som i sin formella stöpning inte är värd mer än pappret det är skrivet på.

När det talas om frihet är jag övertygad om att synen på denna överensstämmer mer med autonomi än med självägarskap.

Det är skrämmande hur liberaler och i synnerhet libertarianer ser individer som fria, obundna entiteter som gör fria val. Fria val fria från vad? Val fria från sammanhanget de görs i? Antagligen. Som anställd på ett väveri med osäkra arbetsvillkor och med en lön du med nöd och näppe kan försörja dina tre barn med är du inte särskilt behjälpt av ditt självägarskap. Men ändå, du har gjort det FRIA valet att bli anställd. Du har möjligheten att lämna in din avskedsansökan och ta jobb någon annanstans. Speciellt om valet är svält med tanke på att arbetsköparen har monopoliserat verksamheten i området eller för den delen eftersom alla andra arbetsköpare i området erbjuder dig liknande villkor. Eller? Skulle inflytande och autonomi kunnat göra för den här personen vad dess formella självägarskap misslyckades med? D.v.s. ge personen mer frihet? Tanken är antagligen inte helt fel och även om det konstruerade exemplet är i extremaste laget är frihetsmåttet inte kategoriskt utan graderande. Detta gör trots allt poängen tillämpbar också på oss som – kanske inte sitter vid en vävstol 14h per dag – men som likväl sitter på en hård plaststol på något telemarketingföretag någonstans för att med smörjd mun pracka på människor skit 8h om dagen. För vem vågar hävda att ens frihet inte är inskränkt i osäkra anställningar som telemarketör eller osäkert timanställd på restaurang?

Hur som helst verkar ändå många privata aktörer ta ganska lätt på Nozicks teorier. Det räcker med en historisk tillbakablick på alla de tillfällen genom historien där privatiseringar fullkomligt har brutit mot libertarianen Nozicks förvärvsprincip, situationer i historien där individer inte bara fått sitt substantiella självägarskap beskuret, utan också fått det sämre välfärdsmässigt som en direkt konsekvens av privatiseringarna…

Nozick, självägarskap, frihet, politisk filosofi