Lite poesi författad under de senaste pendelresorna mellan orterna x och y för att få utlopp för min poetiska ådra, för att lufta mitt förakt. Om någon gör beats och känner sig intresserad av att sätta beat till blir jag glad.

_____________________________________________________________________________________

Diset lättar över stadens hustak precis som det grumliga havet i mina ögonvitor vittnar om klarsyn i navet för att se horisonten klarare. Och vid det öppna fönstert sitter någon på kanten och väntar på klartecken snarare, än att hoppas på hoppet som hoppat före för längesen för det försvann nog med de där pryda asen, som åt upp allt vackert och stoppade ner vad de kunde i sina egna fickor. /PAUS/ De med stela robotansikten och proper fasad men klär man av dem nakna är de precis som du och jag, och kanske inte så vit och rak tandrad, som man först kan tro. Jag försöker lägga band men kan inte hindra föraktet från att gro, för de är svin som jagar pärlor som för mycket svinn på sommarjobbet hos grossisten som skrek försvinn, och de blundar för att inte inse att se in i sig själva som dödliga kroppar av kött och blod som min och din. För ingen är så blind som den som inte vill se som i huvudet, hatet som i stenkross men blod kan inte tvättas bort med blod så jag borde överge, sådana tankar eftersom ur korpägg kläcks det inga duvor, som fria i vindslagen som i att trotsa lagen, som om det har ett egenvärde. /PAUS/ Det har det inte och i stunder av friktion är det svårt att inte låta bli att låta konservativ, det är lätt att flyta ut i fiktion, att bli destruktiv i tillvaron som stjäl våra alternativ till att låta oss diktera våra egna villkor till liv.

Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet säger dom, vi säger att tillåta människor att drömma är att låta dom gå vakna genom livet, tvärtom. Så vänd klacken tvärt om.

De flesta människor är sömngångare också i vaket tillstånd, så för att få till stånd en förändring krävs annat än magsond, för att rädda dig från cancern från brända kadaver du ätit till middag i magen. För idag är min dag och jag väljer att dela den här dagen, med alla som vill och alla människor får plats; så att riva av dig kostymen vore på sin plats för annars river jag ut ditt hjärta med mina bara händer så vi får väl hoppas att det bara inte händer, och du kanske invänder att det vore omänskligt, men gången du går är inte gångbar för att hävda en sak för att rädda ditt eget skinn i en situation, men i en annan överväga tanken att döda för att tjäna en extra miljon.

Att slita ur ditt hjärta och trycka blodet mellan fingrarna vore inte mer än rätt vist och rättvist om du fingrar på tanken, att åberopa ditt selektiva tänkande för att dra in pengarna på banken. För det finns ett sätt att födas men tusen sätt att dö men du behöver inte oroa dig, för jag vet att Fan inte är så svart som man målar honom. Dessutom kvarstår mitt förslag, kanske slå ett slag för livet därom?

Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet säger dom, vi säger att tillåta människor att drömma är att låta dom gå vakna genom livet, tvärtom. Så vänd klacken tvärt om.

Konsumtion är vår tids största neuros och där makten har rätt har rätten ingen makt så sluta lev som besatt, av tanken att den som har mest prylar när han dör, han vinner. Sök i de rester som finns kvar under bröstet så kanske vi hinner, gå till attack innan er hjärtattack, mot tornet ni själva har byggt upp, högt uppe där ni sitter och granskar alla våra steg under världens största lupp, som myror i min glaslåda, när min hand var lika liten som ett almlöv. Det är bråda tider och tiden behöver mer tid, bitter utgång att skåda. Vi är alldeles för ärliga för att kunna vinna ert spel, ge oss ett nytt giv och nya regler, annars kommer vi åter bli reglerade från världen och era sjuka seder. Man blir inte stor av att kalla sig stor, för stor har en stipulativ innebörd som ständigt bör omvärderas, där omvärlden inte ses som ett världsligt om i den individuella glasbubblan för att kremeras. Det är vi som blåser såpbubblor mot blå himmel för att fattigt folks andedräkt luktar illa i högbornas näsor. Och vi är trötta som i blåslagna ögonlock, så kasta inte mer blått blunder i våra ögon, lägg på lock för vi vill inte mera, så dansa vilt min vackraste själ, bli aldrig lärd att marschera!

klasskamp, poesi, ordlek