En filosofisk reflektion.
Jag har för avsikt att skriva ner lite tankar om Nozick efter att nyligen ha läst hans bok ”Anarki, stat, utopi”. Han är en synnerligen intressant person vars idéer förtjänas att tas på allvar, och än viktigare vars kritik måste vara minst lika allvarlig. Inte minst eftersom den genomslagskraft vissa axplock av Nozicks idéer har fått inom ekonomin har inneburit kraftiga förändringar i en massa människors liv. Nu har ju hans libertarianska idéer några decennier på nacken, men det faktum att de fortfarande utgör ett enormt inflytande på nyinskolade libertarianer betyder att kritiken måste föras lika kraftfullt också idag.
Jag tänker redogöra lite kort för vad jag uppfattar som ett av de absolut största hålen i Nozicks libertarianska teori. Det kommer röra sig om en kritik av hans förvärvsprincip och hans syn på självägarskap.
Robert Nozick – en av husgudarna för nyliberala filosofer och politiker – använder sig av det s.k. självägarskapet för att motivera att var och en har rätten till frukten av sitt eget arbete. Detta självägarskap i sig, som begrepp, är svårt att föra en argumentation mot, dels av intuitiva skäl, dels av skäl sprungna ur kontrafaktiska resonemang som redogör för en tillvaro där självägarskapet inte är vedertaget. Vad självägarskapet beträffar säger detta i korta ordalag att var och en äger sin egen kropp och att var och en som en följd därav också har bestämmanderätten över denna kropp. Mycket av denna argumentation kan med lämplighet exempelvis b.la. föras av abortförespråkare för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det vore helt enkelt intuitivt frånstötande att neka människors rätt att bestämma över sina egna kroppar. För att exemplifiera detta, ponera följande situation: kroppens reglering av vätske- och elektrolybalansen, vilket är njurarnas huvudsakliga funktion, fungerar helt felfritt med enbart nyttjande av en njure. Det faktum att det gör det kombinerat med det faktum att njurar är en transplantationsbristvara skulle i hypotetiskt konstruerad situation kunna leda till att människors njurar, i ett samhälle som inhyser ett organdonatorsystem analogt med skattesystemet, blir omfördelade efter behov. Att stifta ett lagstiftat donationssystem ses av de flesta som intuitivt frånstötande antagligen eftersom kroppen i de flestas ögon betraktas som något heligt och privat som personen ifråga hyser fullkomlig bestämmanderätt över – det obeorende av vad lag eller justhetsprinciper säger. Så långt allt gott.
Vad Nozick här dock väljer att göra är att ta argumentationen ett steg längre och säga att frukten av det arbete en person utför med sin kropp och de förmågor personen blivit begåvad med (exempelvis muskelstyrka och intelligens) har personen ifråga fullkomlig rätt till. Här bryter jag med Nozick. Vid första anblick kan resonemanget te sig övertygande, ty jag om någon ska väl ha rätten till frukten av mitt arbete? Men för att få en helhetsbild av frågan ska lämpligen innebörden hos ord som ”arbete” och hur arbete enligt Nozick har uppkommit analyseras.
Hur skapas arbete? Nozick menar att människor, utan hänsyn till deras olika förmågor, socialt eller genetiskt betingat, har rätten till frukterna av sitt eget arbete. Arbete ska förstås som baserat på privat ägande. Äger jag produktionsmedeln har jag rätt till värdet som produceras. Äger jag produktionsmedeln och har anställda, har jag rätt till värdet som produceras minus överenskommen kompensation för anställdas lönearbete. Frågan som kan följa är dock hur dessa produktionsmedel kom till privat ägo?
Nozick menar i enlighet med en svag tolkning av det Lockeska villkoret att privategendom fritt kan förvärvas så länge situationen för de som påverkas av förvärvet inte förvärras. Vad Nozick avser med att ”förvärra en situation” är att livsstandarden mätt i välfärd sänks. För att exemplifiera: en bit oägd mark drivs i icke-kontraktualiserat, tyst samförstånd mellan person x och person y. De är medvetna om varandras existens och sår enskilt var för sig spannmål på denna mark; person x som är duktig spannmålsskördare erhåller 50 kg spannmål på ett år medan person y som är sämre på dito erhåller 25 kg spannmål per år. Person y får därefter för sig att privatisera marken i fråga. Detta kan göras så länge situationen inte förvärras för person x enligt Nozicks svaga tolkning av det Lockeska villkoret. Eftersom marken i fråga är den enda odlingsbara på flera mil och person x inte kan flytta därifrån med risk för svält får person x finna sig i situationen att anställas av person y på person y’s numera privatiserade mark. Detta förvärv var dock helt legitimt enligt Nozick eftersom person x också i fortsättningen kommer erhålla 50 kg spannmål för sitt arbete. Men eftersom de nu arbetar tillsammans arbetar de samkoordinerat och därmed effektivare, vilket gör att de tillsammans erhåller 100 kg spannmål, varav 5o kg person y ger person x som lön för att uppfylla det Lockeska villkoret. Resterande 50 kg tar person y som tidigare enbart kunde uppnå 25 kg spannmål i ensamt bruk.
Här finns det skäl att rikta kritik mot Nozick; han gör en godtycklig begränsning av alternativen. Han jämför blott naturtillståndet med det privatiserade tillståndet, vilket som helst, så länge det uppfyller det Lockeska villkoret. Ponera att person x som fick finna sig i att bli anställd är betydligt bättre jordbrukare än person y, och därför, i en situation där person x istället skulle privatiserat marken, skulle ha lett till en skörd av 200 kg spannmål i jämförelse med person y’s fall, 100 kg. Denna situation skulle enligt Nozick inte vara bättre än den förgående; Nozick skulle inte ens ägna tid åt att jämföra de två situationerna, om båda uppfyller det Lockeska villkoret är de lika legitima. Här finns det således också fog för att kritisera Nozick för paternalism, vilket i ljuset av hans starka antipaternalism på andra områden ter sig en aning irriterande. När det kommer till y’s förvärv av marken har x inget att säga till om så länge det Lockeska villkoret uppfylls. Nozick är antipaternalistisk när det rör andra områden, men paternalistisk när det rör frågan om att omdana oägd mark till privategendom.
Fortsättning följer…
Nozick, självägarskap, politisk filosofi
2 comments
Comments feed for this article
mars 24, 2008 vid 6:08 e m
RedLib
Den avgörande förändringen är att man gått från frihet och frivilliga överenskommelser till makt och diktat. Det som förut var fritt är nu ställt under Ys privata regim.
Ingen ekonomisk förbättring i världen kan rättfärdiga det. Det berövar inte bara X friheten utan i förlängningen beskärs alla andras frihet av Ys makt.
Vad händer om Y skaffar en oxe och inte behöver X hjälp? X förlorar sin försörjning och måste flytta. Den enda X har att sälja hemet till är Y, en affär under dessa villkor lär inte ge X mycket.
Blotta existensen av detta maktförhållande gör att X knappast kommer att få 50kg spannmål i lön till att börja med (utsugning och klassamhälle).
Produktionshöjningen kunde de dessutom uppnå genom ett frivilligt samarbete, där de fortsatt var jämnbördiga och fria och när som helst kan träda ur samarbetet och åter bruka sin rättmätiga del själv.
Högerlibertarianismen snubblar pladask här redan i sitt andra tankeled, en helt befängd ideologi. Den står inte för någon som helst frihet och borde egentligen kallas propretarianism.
Jag har slutat använda begreppet självägande, då det inte tillför något utöver vad frihet betyder. För den egna personen och kroppen betyder ägande och frihet samma sak – man har absolut självbestämmande. Men självägande öppnar för högersofieismer som försöker göra ägande till en förutsättning för frihet.
mars 25, 2008 vid 7:17 e m
friktion
Jag håller med dig. Läser du ”Nozick och självägarskapet 2″ kommer du se att jag också uppmärksammat den sortens, mycket mer fundamental kritik.
Propertarianism ger helt klart mer rättvisa än libertarianism.
En fråga som väckte mitt intresse, är just vad som händer om y skaffar den oxe du talar om. Är y fortfarande skyldig att upprätthålla x’s leverbröd ur en strikt filosofisk betraktelse av problemet? Uppenbart är att när väl privategendomen är förvärvad har y direkt rätt att göra vad y vill med denna i praktiken, men i libertariansk teori får enbart ett fövärv ske om x’s situation välfärdsmässigt inte försämras. Är denna skyldighet tidsbegränsad? Det vore märkligt om propertarianister menar att y för alltid har en skyldighet att upprätthålla x’s välfärdsstandard pga det privata förvärvet.
Spelar förutsättningarna in? D.v.s. om det finns tillräckligt med ickeägd lika odlingsbar mark kvar efter y’s förvärv så att x kan fortsätta bruka mark för sig själv också efter y’s förvärv med samma välfärdsproducerande kapacitet, har y ingen skyldighet att upprätthålla x’s välfärd? Men om y’s förvärv innebar att x inte har något annat val än att anställas pga all annat mark är privatiserad, eller icke odlingsbar, innebär det att y har en skyldighet att hålla x anställd så länge x vill, för att upprätthålla Lockeska villkoret? Den sista frågeställningen står ju i direkt motsats till tanken på privat ägande, att det är ägaren som bestämmer när individer anställs och sparkas.
Med tanke på att större delen av världens odlingsbara mark är i privat ägo idag, ställs man allt som oftast inför frågeställning två här ovan. Den medför problem för en propertarian. En propertariansk syn på ägande förutsätter om inte individers frihet ska inskränkas, att det ska finnas obegränsad tillgång till likvärdigt bra mark för x. Vilket det inte finns, för vi lever på ett begränsat jordklot.