FRA och politiker

Klockan 19.25 den 18/6 -08, slutligen med siffrorna 143 mot 138, avvecklade folkvalda politiker den svenska parlamentariska demokratin.De s.k. folkets företrädare valde detta historiska datum att låta de blå partipiskorna vina hårt och samfällt i Riksdagen till förmån för ett förslag som har betecknats som rättsvidrigt av såväl advokatsamfundet, journalistkåren som andra yrkesverksamma med kunskap på området.

Vi har med önskvärd tydlighet fått se hur politiker frångått sina ideal för att sätta sin politikerkarriär i första rummet. Vi har fått erfara den värsta och mest trängda debatten i Riksdagsdebatternas direktsända historia och vi har sett ett verdervärdigt förslag gå på återremiss, blott för ett knappt dygns kosmetiska förändringar. Tiden var väl vald; förslaget klubbades igenom samtidigt som många i vårt avlånga land precis knäckte den första ölen till försnacket inför kvällens EM-match.

Från årsskiftet kommer all trafikdata, alla dina mail, alla dina göromål på internet, alla dina telefonsamtal att maskinellt lagras och analyseras i en gigantisk statlig superdator. Din integritet kommer dissekeras och med stor sannolikhet säljas vidare till tonerna av hot om osynlig internationell terrorism.

Förehavandena som har föregått det här beslutet har på alla sätt varit rättsvidriga och på många vis inte följt den beslutsprocess som vanligtvis är praxis i Riksdagen. Beslutet har hastats fram. Och fort skulle det gå!
Konspirationsteoretiker skulle kunna tro att det finns externa, internationella påtryckningar. Om inte oväntat kommer säkerligen den statliga datorn ingå i Echelon – världens största informationinsamlings- och övervakningsnätverk under vingarna av U.S.A.

Sverige är nu att betrakta som ett land utsatt för statskupp, under ockupation. Alla Ja-politiker utan undantag är hädanefter att betrakta som quislingar, som förrädare, som svikare av liberala värden av den sociala sfären. Och de ska behandlas därefter. Häng ut dem, ring upp dem, RÖSTA INTE PÅ DEM!

Folkstyret är dött. Men nog fan ska vi visa att folket inte är det!

Frihet, integritet, FRA, terrorism, avlyssning

Sydsvenskan publicerade den 13 maj en artikel som gällde Region Skånes kollektivtrafiknämnds beslut om att vid årsskiftet 08/09 höja avgiftsfinansieringen av Skånetrafiken ytterligare – denna gång med 10%. Tidigare i år, närmare bestämt i februari 08 höjdes priset på både kontantbiljetter och rabattkort avsevärt. Samtidigt avskaffades T+ för gymnasieungdomars skolkort, och man införde Fritidskortet som substitut, vilket innebar en 400%-prisökning för de redan ekonomiskt utsatta gymnasisterna.
I en artikel publicerad i Sydsvenskan den 27 augusti 2007 säger Lars-Ingvar Ljungman, ordförande i kollektivtrafiknämnden, att prishöjningarna i Skånetrafiken har varit ”återhållsamma” och endast har haft en genomsnittsökning med 5% per år sedan 1999. Om man ska tro på Lars-Ingvar Ljungman innebär detta uttalande följaktligen en prishöjning med ca 50% totalt, givet 1999års allmäna prisnivå i jämförelse med 2007års nivå. Aktat de prishöjningar som trädde i kraft februari i år ligger den procentuella ökningen från 1999 fram till 2008 på ca 55%. Har Lars-Ingvar Ljungman kontrasterat denna prisökning med utvecklingen för konsumentprisindex för samma period? Den procentuella ökningen för konsumentprisindex för perioden 1999-2008 är enligt SCB ca 16%. Detta innebär att det inte bara har blivit relativt dyrare att åka kollektivt utan också dyrare i absoluta tal med inflationsnivå i beaktande. Se som det kan gå när man slutar köpa politikers bländverk för sanna och undersöker saken bortom politikers subtila formuleringar.

Enligt Lars-Ingvar Ljungman motiveras prishöjningar med att det har skett en stor resandeökning i kollektivtrafiken. Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig det omvända fallet; att Lars-Ingvar Ljungman skulle kunna ha motiverat prishöjningarna genom en resandeminskning istället. Faktum är att det hade varit en minst lika godtyckligt motivering. Lars-Ingvar Ljungman, trolig vän av den fria marknaden, sov kanske på lektionerna i nationalekonomi när man gick igenom omständigheter och villkor för allmännyttig verksamhet och svårigheterna att behandla denna som en konkurrensutsatt verksamhet på en teoretiskt fri marknad.

Viktigt att påpeka i sammanhanget är att bilåkandet i Region Skåne enligt Vägverket har ökat under samma period som prisökningarna i kollektivtrafiken. I takt med att avgifterna för kollektivtrafik har höjts har också bilåkandet i regionen ökat. Bland dem som åker bil i regionen hör ingen mindre än Lars-Ingvar Ljungman. Han motiverar sitt bilanvändande så här enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad den 27 oktober 2007: ”Det är helt enkelt för att det är effektivare. [...] Kollektivtrafikens svaghet är ju att den är en kompromiss inför många olika människors behov. Det passar inte mig.”

Vi har alltså en tillsatt poltiker som ordförande i Region Skånes kollektivtrafiknämnd som ska besluta i frågor för en verksamhet som inte passar honom.
Bilåkandet ökar, avgiftsfinansieringen i kollektivtrafiken ökar, och allt görs enligt Lars-Ingvar Ljungman av skäl om utbyggnad. Samtidigt låter han göra uttalanden som ”Vi höjde priset på pendlarkorten förra året och tycker de är relativt dyra”. Sådana uttalanden skvallrar om andra bakomliggande motiv än utbyggnad som orsak till kollektivtrafiknämndens beslut om prishöjningar. Explicit uttalat eller ej så får Lars-Ingvar Ljungmans beslut ändå som konsevens att den skattefinansierade delen av våra resor i kollektivtrafiken minskar och därmed lämnar allt mer utrymme till avgiftsfinansiering; pengar för biljetter som du och jag tvingas betala från våra egna plånböcker. Var tar våra skattepengar vägen om de inte används till allmännyttig verksamhet, herr Ljungman?
Ökad avgiftsfinansiering slår undan fötterna på ekonomiskt utsatta grupper och individer som på grund av sin situation, i långt högre grad än herr Ljungman, är beroende av kollektivtrafiken. Genom att skattefinansiera kollektivtrafiken skulle dels många utsatta grupper, däribland studenter, lättare kunna nyttja rörelsefriheten i regionen, dels visar det på ett solidariskt ansvar för att komma till bukt med miljöproblem och trafikstockningar.

Skulle det bli dyrare? – Vi har precis lika mycket råd att skattefinansiera kollektivtrafiken som vi har att avgiftsfinansiera den. Den absoluta majoriteten av invånarna i regionen skulle vinna på det ekonomiskt, klimatet skulle vinna på det utan vidare betänkligheter, och den ökade rörelsefriheten skulle innebära fler resor och ökad intergration mellan orter och stadsdelar. I övrigt skulle det visa på en gemensam vilja att lösa våra problem tillsammans istället för att delegera oreserverat ansvar till politiker som inte ens har för vana att använda den kollektivtrafik som de tar beslut om. Om politiker vill föra en vettig klimatpolitik måste det göras lönsamt att välja kollektivtrafiken. Det görs inte genom att låta det bli lönsammare att ta bilen, och det görs heller inte genom att avgiftsfinansiera en verksamhet som inte kan utsättas för någon påstått fri marknadskonkurrens just eftersom tillgång och efterfrågan på kollektivtrafik inte kan behandlas ekvivalent med tillgång och efterfrågan på päron och bananer.
Ändå menar Lars-Ingvar Ljungman att avgiftsfinansieringen ska öka, trots att all statistik talar emot sådant beslut. Ändå menar han att en prisökning med över 50% är en återhållsam utveckling. Men inte har tåg och bussar börjat gå 50% oftare sedan 1999 trots prisökningen, och inte heller har förseningarna minskat med 50% sedan 1999 av samma skäl.
Detta är något vi som är beroende av kollektivtrafiken inte tänker acceptera; vi tänker inte acceptera att någon pajas till politiker dikterar villkoren för vår rörelsefrihet och för vår gemensamma tillgång till kollektivtrafik.
Lars-Ingvar Ljungman, glöm inte hur gymnasieungdomarna fick tillgång till sina skattefinansierade skolkort för kollektivtrafiken på 90-talet. Inte var det av välvilja från politikersläktets sida. Lars-Ingvar Ljungman, minns du skolstrejkerna på 90-talet och vad som hände då? Det kan hända igen.

Lars-Ingvar Ljungman, kollektivtrafik, Skånetrafiken, planka.nu

Så här strejkar man i Sydkorea

Bl.a. sjuksyrror (som gör 90% av läkarnas praktiska arbete) och bioanalytiker (som gör 90% av läkarnas diagnoserande och teoretiska arbete) gick ut i strejk för ett tag sedan – något som för övrigt försökte förhindras till sista stund hos ledningen p.g.a. strejker knutna till sjukvård är s.k. “samhällsfarliga”.

Och därvid tar mitt inlägg i debatten vid.

Å ena sidan säger LO-ledningen med Wanja vid rodret att kraven är orimliga, eftersom det kommer leda till uppdriven inflation. Och det är inte bra, uppriktigt sagt. Problemet ligger dock i Wanjas argumentation när hon hävdar att dels har

vårdfacket för orimliga krav

och dels skulle strejken innebära samhällsfara. Att en strejk är “samhällsfarlig” är väl ett nog så talande tecken på att den funktion i ett samhälle som bl.a. sjuksyrrorna bär upp är av stor vikt för rulljansen? Det är många gånger en fråga om liv som är avhängig sjuksyrrors och bioanalytikers arbete. Att likt Wanja påstå att vårdfackets krav är alldeles för orimliga och att en strejk som svar på detta skulle vara samhällsfarlig, är liktydigt påståendet att “kraven är orimliga och dessutom har de som arbetar med detta en alldeles för viktigt funktion i samhället för att kunna gå ut i strejk till höger och vänster. Därför borde de inte strejka”. Ringer inte någon klocka när argumentet omskrivs i dessa ordalag? Synd att Wanja (50+ lakan/mån för LO-posten) inte är hederlig nog att lägga upp sina retoriska spörsmål i dessa tydliga ordalag, för det är precis detta hon säger i tv-debatterna, men omskrivet, förkorat, alltsomoftast i nationalekonomiska termer så folk i allmänhet blint har valet att lita på expertväldet eller inte förstå överhuvudtaget.

För att vara tydligare än Wanja: vårdfackets medlemmar hyser en samhällsviktig funktion, och ord som “samhällsfarlig strejk” skriker om vikten av deras arbete. Ska de då inte ha den lön de menar överensstämmer med det arbete under den tillvaro de tvingas arbeta? Facken har sällan, om inte alls, haft orimliga löneanspråk (långt under tjänstamanna-, och för att inte tala om direktörslöner).

Desto mer irriterad blir man när IF Metall går ut och hotar att gå ur LO-kollektivet om lönepotten för kvinnodominerande yrken växer med den långsiktiga avsikten att minska löneklyftorna. IF Metall borde sluta slå sig på mansbröstet och istället öppna ögonen för att se längre än vad näsan räcker. Att införa större klassförståelse för att bädda för en förståelse av dynamiken på arbetsmarknaden i Metallklubbarna hade varit en eftersträvansvärd egenskap som substitut för avtal ingångna i total isolation. Utöver det hade nog en smula bildning utöver självbekräftande heteronormativitet gjort dem gott för både kropp och själ.
Tillbaks till ekonomin: metallarbetarnas arbete, enligt deras egna ombud, sägs i jämförelse vara betydligt hårdare och därför ska de som arbetar inom denna sektor tjäna bättre. Men så är det inte deras strejker vilka utropas som samhällsfarliga…

Vad det nationalekonomin angår är Wanjas argument dock helt korrekta men i min mening felriktade. Löneförhöjningar inom vården kommer innebära att andra förbund inom LO och TCO försöker kompensera. På sikt driver ökade löner inom alla samhällssektorer upp inflationen. Och inflationen får konsekvenser på senare lönebildningar, handel och valuta. Lösningen som en handsfull ekonomer uppmuntrar är flytande skatt i förhållande till inflation. Ökad inflation => ökad moms och inkomstskatt. Detta skulle hålla nere inflationen samtidigt som man fick återbäring genom det gemensamma. Vad Wanja och klassiska ekonomer (de sitter på samma höga hästar) menar är att se till att lönerna inte drivs upp överhuvudtaget hos de grupper som är dominerande, m.a.o. lågavlönande, därbland sjuksyrror.Detta allt medan direktörslönerna växer vilket inte påverkar inflationen i långt samma utsträckning eftersom gubb- och tantligan på dessa poster i samhället utgör en minoritet. Många lågavlönade bäckar små har större konsekvenser på inflation än ett par riktigt feta floder, och givetvis är det en tillvaro som de välbärgade vill upprätthålla; håll striden mellan lågavlönade, inte mellan dem och oss, ty då blir det problematiskt, de är ju fler än oss.

Hur många sjuksköterskelöner gå det på en VD-lön? Istället för att fördela den av LO-topparna och Svenskt Näringsliv (ergo som en konsekvens av Saltsjöbaden och den svenska modellen) givna resursmängden x mellan arbetarkollektiv, löneeffektivisera och skär av där det sticker upp (VD-löner bl.a.). Fördela sedan dessa resurser mellan arbetarkollektiv enligt den kända devisen “av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.*”.

Och lite slagordsbombastik: Stöd syrrorna i deras kamp för högre löner och bättre villkor! Deras kamp är vår o.s.v.!

* Det filosofiska studiet av de problem som denna devis är behäftad med utgår till en annan diskussion.

Strejk, vårdförbundet, arbetsmarknadskonflikter, Wanja, LO

Jag har inte hållit bloggen aktiv på ett tag av diverse anledningar som jag finner ointressanta att ta upp här. Hursomhelst, vad som annars intressant är, är att uppmärksamma åtalet mot de 26 strejkvakter från Malmö LS av SAC som väntar sina domar i slutet av sommaren efter stridsåtergärder mot restaurangen Izakaya Koi.

Kortfattat initierades konflikten av att en anställd på sushirestaurangen Izakaya Koi, tillika medlem av SAC, på “inspirationsresa” till London för Izakaya Kois räkning, misshandlades av Henrik Siebert, ägare av samma restaurang. Siebert menar att han:

“[...]skämtade med bland annat kocken i fråga. Han var den enda som tog det på allvar och handgemäng uppstod mellan oss, säger Henrik Siebert. Han menar att kocken misskött sitt arbete under en längre tid. Och efter Londonresan fick han sparken.”

Medlemmen ifråga sades därefter upp varefter Malmö hotell- och restaurangsyndikat av Malmö LS av SAC varslade stridsåtergärder mot restaurangen som en följd av godtyckligt uppsägande (LAS: §6, §7, §8, §9, §10, §11, §12, §30, §41).

Strejkvakterna ifråga är åtalade för ordningsbrott, egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsman efter att de har varslat om grundlagsförankrade stridsåtergärder och utfört demsamma mot restaurangen.

Stridsåtergärder som bl.a. blockad har det senare århundradet blivit mer undantagsfall än praxis i arbetsmarknadskonflikter i takt med att LOs samförstånds- och ombudsmananda vuxit sig starkare. Men i grundlagen står, svart på vitt, att fackliga organisationer får vidta återgärder för sina intressen i konflikter med sina arbetsköpare. Att domslutet kommer att påverka framtida domslut och att en fällande dom kan komma att innebära en stigmatisering av fackliga stridsvapen andra än de som tillhandahålls av LO-ombudens egenintresserade, icke-representativa medlare, behöver inte sägas. Slutsatsen som följer är att dom till fördel för arbetsköparen sannolikt kommer få som konsekvens att de mer stridsdugliga facken kommer få en allt svårare tid i horisonten om kommande konflikter får samma utfall.

Ljus finns emellertid att skåda. SACs nyliga arbetsrättsliga vinster mot både Lilla Karachi i Stockholm, McDonalds i Nybro och Botulfsrestaurangen i Lund visar på att det finns strider att ta. Och strider att vinna. Oavsett om domen i Izakaya Koi-målet kommer falla till för- eller nackdel för SAC och medlemmen ifråga, har mycket mark vunnits på kort tid, också bland LO-förbundens gräsrötter; det finns ett fack som tar strid för sina medlemmar!

När Stureplanscentern med Fredrik Federley i spetsen tillsammans med MUF med sin Wykman dito, reflexmässigt kritiserade facket på ahistoriska, strängt kvasiideologiska grunder varefterannat de kväste och stödåt på nämnda restauranger, allt för att brandkårsföra sina ideologiska tyckanden i de stora, tillika borgerliga, mediernas välkomnande armar, sparkade till och med en skribent hos det nyliberala magasinet NEO bakut för dessa juridiska och historiska bristförmågor:

“Man kan tycka vad man vill om syndikalisterna tillämpning av fackliga rättigheter – man vinner knappast folkligt stöd med glåpord mot restauranggäster – men rätten till indrivningsblockad är inskriven i lag. Och bör nog så förbli – om arbetsmarknadskonflikter skulle börja lösas i rättssal istället för i förhandlingar mellan parterna skulle domstolsväsendet snabbt drabbas av ärendeinfarkt.

Därför är det med stigande förvåning jag lyssnat till utspelen från borgerliga ungdomsförbund och debattörer apropå Lilla Karachi. Istället för att, som syndikalisterna, faktiskt lyssna på en arbetstagare som tycker sig ha blivit illa behandlad, har man reflexmässigt tagit restaurangägarens parti därför att arbetstagarens företrädare tillämpar lagen på ett sätt man inte tycker om.”

Den borgerliga överrepresentationen i media låter dock ovillkorligt Wykman och Federly utbasunera, de av skribent på NEO, kritiserade uttalandena, för att… De har inget att förlora på det. Nyhetsflödet tillhandahålls till majoritet av privata aktörer (DN, SvD, DI m.fl.) som, i egenskap av arbetsköpare, skulle tjäna på den politik som Federley och Wykman förespråkar. Om inte någon slags idealistisk humanism vilar över dem, eller om de inte är nationalekonomer av rang i keynesiansk tappning, finns det inget att förlora på antifackliga publikationer. Tolkningsföreträdet i fackfrågor ligger således till största del hos landets största tidningar, vars redaktioner, kontingent sett, inte tycks ha några reservationer för att publicera historielösa snyfthistorier om facklig verksamhet och dess faktiska och tänkbara konsekvenser.

För att återgå till det specifika fallet kommer givetvis en potentiell, kommande dom att slå hårt mot de åtalade strejkvakterna, och för dessa kommer vi bistå med alla solidaritet som möjlig är. I övrigt sammanfattar initiativtagarna till Malmö 26 läget och dess historiska angelägenhet:

“[...]Vår gemensamma historia är en ständig kamp för rättigheter och därefter en ständig kamp för att upprätthålla dessa. Rättigheter är inget vi får eller ber snällt om, det är något vi kämpar för och tar oss! Då som nu, i gruvorna och skogen såväl som i restaurangköken och snabbköpskassan. Och omvänt, det är inget man tar ur våra händer ostraffat.[...]“

Vad som heller inte får glömmas är emellertid de lärdomar som har kunnat frambringas ur andra nyliga och vunna konflikter där polisen, till skillnad från fallet Izakaya Koi, låtit bli att intervenera med vare sig väckt åtal för påstått lagbrott eller pepparspray. Att analysera skillnader mellan dessa konflikter kan vara mödan värd. Antingen är Malmöpolisen ett släkte i sig -vilket jag visserligen inte betvivlar- eller/och håller sig polisen på mattan så länge fysisk blockad inte förekommer. Än så länge.

I fallen Lilla Karachi och Botulfsrestaurangen förekom inga fysiska blockader men fortfarande “blockader”, eller koncentrerade flygbladsutdelningar, framför restaurangerna ifråga med tillåtelse för gäster att gå in.
Med det klimat som råder idag kan det vara värt att analysera tidens utvecklig, dess påverkan på fackliga stridsåtergärder, och effektiviteten att sätta in -tidigare effektiva stridsvapen- i en tid då förutsättningarna har förändrats. Med detta menar jag inte att stridsåtergärder som ex. fysisk blockad inte ska försvaras, för det ska försvaras. Kanske till varje pris. Men genom att -brevid försvar av de fackliga rättigheter man redan har tillkämpat sig- prova metoder som uppenbart tycks uppnå samma ändamål, och som inte tycks generera samma friktion med förbipasserande eller ordningsmakt, kan mer mark erövras, kanske på ett lättare sätt och utan risk för statliga repressalier. Således är min mening att, de i nuläget såväl effektiva som ineffektiva stridsåtergärderna skall skyddas med bästa förmåga och enad kamp så långt som möjligt, eftersom man aldrig vet när ett fråntaget stridsvapen kan behövas igen. Då kan det vara en lämplig fördel om det är legalt att använda. Men samtidigt bör återgärderna anpassas för vad som lämpligt är.

Därför ska kampen för de 26 och pekandet på stridsåtergärdernas historiska orsaker, den fackliga stigmatiseringen i mediehegenomin och möjliga konsekvenser av en sådan, hållas varm – nu och senare. För det är viktigt. Men lika viktigt är att stridsåtergärderna anpassas till konflikten ifråga. Och inom det området har vi mycket mark att bryta. Förnyandet av metoder anpassade till det låga medlemsantalet i de radikala facken, har skett långsammare än den ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser.

Misshandlaren, tillika Izakaya Koys ägare, Henrik Siebert t.v. Misshandlad anställd med enl. läkare omfattande skallskador t.h. För Henrik Siebert i egenskap av arbetsköpare, mot den misshandlade i egenskap av arbetssäljare tar MUFs ordförande Wykman och centerpartistledamoten Federley parti.

izakaya koi, Henrik Siebert, syndikalisterna, Malmö26, stridsåtergärder

“För att citera Joseph Ackermann, vd i Deutsche Bank:

‘Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter. Det smärtar mig att säga något sådant, eftersom jag är en av de varmaste anhängarna av marknadsekonomin’.”

http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_360219.e24

finanskris, marknadsekonomi

Detta är en fortsättning på kritiken av Nozicks förvärvsprincip och hans syn på självägarskapet.

Det finns inte helt oväntat mer kritik att rikta mot Nozick. I det här fallet ska det handla om kritik i direkt anslutning till hans syn på självägarskapet. I mitt tidigare inlägg beskrev jag dels förvärvsteorin och viss kritik riktad mot denna, och dels om det kontraintuitva i att förneka självägarskapet. Det är en åsikt som jag vidhåller. Självägarskap förstått som rätten till sin egen kropp är en plausibel idé med en hel del förtjänster. Kritiken som framfördes i förgående inlägget berörde Nozicks godtyckliga begränsning av alternativen i en förvärvssituation, liksom hans paternalism som kunde utrönas i samband med denna situation. Kritiken i del 2 kommer innefatta en analys av det viktigaste begreppet för Nozicks möjlighet att ro sitt projekt i hamn; det ska handla om en analys av innebörden av självägarskapet. Innan dess kommer jag som en förutsättnig för kritik mot självägarskapet behandla en kritik av Nozicks sätt att mäta “sämre ställt” i anslutning till hans svaga tolkning av det Lockeska villkoret: att ett förvärv är legitimt om situationen för de som påverkas av förvärvet inte blir sämre efter förvärvet (med andra ord att situationen förblir densamma eller bättre).

Problemet med självägarskap är att det i den praktiska tillämpningen är ett begrepp som alltsomoftast innefattar en blott formell betydelse. Frågan som kommer ställas är om en formell betydelse av självägarskap är ett adekvat substitut för frihet som frihet vanligtvis förstås. Om vi återgår till situationen med jordbrukarna x och y drar vi oss till minnes att y förvärvade marken helt i enlighet med det Lockeska villkoret. Enligt Nozick finns det inget fel i ett sådant förvärv trots att ett annat hypotetiskt förvärv kanske skulle kunna ha ökat produktionen än mer.

Men först sak först. Nozicks tolkning av “sämre ställt” är i förvärvssituationen behäftat med problem. Eftersom de förändringar som uppkommer p.g.a. förvärv blott mäts i välfärd innebär det att endast välfärdsförknippade förändringar tas hänsyn till – det kan exempelvis vara materiella tillgångar och pengar. I förvärvssituationen där person y privatiserade marken fick person x det inte sämre ställt i termer av välfärd; han erhöll lika mycket spannmål som tidigare. Jag tycker ändock att någon orättvisa har ägt rum vilket skvallrar om att jag tycker att Nozicks tolkning av det Lockeska villkoret och att mäta förhållanden i blott välfärd tillsammans inte är tillräckliga villkor för att bevisa att ett förvärv ska ha varit rättvist utfört.

Först och främst kan invändas att innan person y’s förvärv brukades marken i tyst icke-kontraktualiserat samtycke mellan x och y, såtillvida att de accepterade varandras existens och lät varandra vara ifred för att bruka delar av marken var för sig utan några bestämmelser om ägande. Här kan man rikta kritik mot att ett förvärv bryter mot någon slags justhetsprincip vilande på ovanstående antaganden. Eftersom det ligger utanför ramarna för min kritik lämnar jag det dock därhän.

Vad som ligger i centrum för min kritik är att förändringarna för person x’s situation blott mäts i välfärd. Utifrån detta vill jag hävda att Nozick endast anammar en formell syn på självägarskapet. Jag vill hävda att person x’s självägarskap blivit kraftigt beskuret efter person y’s förvärv och att person x efter person y’s förvärv endast kan sägas inneha ett formellt självägarskap. Med detta vill jag påstå att om förhållandet mätt blott i välfärd inte har försämrats för person x efter person y’s förvärv, är detta ändå inte tillräckligt för att påstå att person x’s situation inte har förvärrats jämfört med tidigare.

Efter förvärvet har person x den formella möjligheten att ta sitt pickopack för att söka lyckan någonannanstans. Person x gillar nämligen inte att vara anställd eftersom hans inflytande över arbetet minskar därmed. Faktumet att detta är den enda odlingsbara marken på flera mil gör visserligen att möjligheten till försörjning någon annanstans är liten och dessutom kommer person x då tvingas ge upp hus och hem. Person x har alltså formellt sett rätten över sig själv -ett formellt självägarskap- men person x’s substantiella självägarskap är kraftigt beskuret eftersom den enda reella möjligheten för person x, förutsatt premissen att person x inte vill svälta, är att låta sig bli anställd av person y.

Självägarskapet är således beskuret i en situation där man själv inte rår över alternativen. Det är djupt problematiskt att Nozicks förvärvsprincip endast tar hänsyn till välfärdsförhållanden, i synnerhet eftersom självägarskapet ofta betraktas som substitut till frihet; vår frihet över oss själva och vår situation. För Nozick som sätter friheten i centrum innebär hans syn på självägarskap och det Lockeska villkoret paradoxalt nog mindre frihet för vissa; man blir blott bärare av ett formellt självägarskap. I fallet med person x och y är det inte otänkbart att friheten för person y ökade på person x’s beskärning av substantiellt självägarskap. Det leder oss till frågan huruvida Nozicks formella självägarskap är ett lämpligt instrument med vilket frihet kan mätas; vi är alla bärare av formellt självägarskap men uppenbarligen sammanfaller inte innebörden av formellt självägarskap med intuitionen om frihet. Beskärning av värden som inflytande och självbestämmande tas det ingen hänsyn till i Nozicks förvärvsprincip, och det är just sådana värden som kontingent sett har blivit beskurna när det kommer till privatiseringar. Ironiskt nog är det också dessa värden, inflytande och självbestämmande, som i större grad sammanfaller med synen på frihet i jämförelse med innebörden av självägarskap som i sin formella stöpning inte är värd mer än pappret det är skrivet på.

När det talas om frihet är jag övertygad om att synen på denna överensstämmer mer med autonomi än med självägarskap.

Det är skrämmande hur liberaler och i synnerhet libertarianer ser individer som fria, obundna entiteter som gör fria val. Fria val fria från vad? Val fria från sammanhanget de görs i? Antagligen. Som anställd på ett väveri med osäkra arbetsvillkor och med en lön du med nöd och näppe kan försörja dina tre barn med är du inte särskilt behjälpt av ditt självägarskap. Men ändå, du har gjort det FRIA valet att bli anställd. Du har möjligheten att lämna in din avskedsansökan och ta jobb någon annanstans. Speciellt om valet är svält med tanke på att arbetsköparen har monopoliserat verksamheten i området eller för den delen eftersom alla andra arbetsköpare i området erbjuder dig liknande villkor. Eller? Skulle inflytande och autonomi kunnat göra för den här personen vad dess formella självägarskap misslyckades med? D.v.s. ge personen mer frihet? Tanken är antagligen inte helt fel och även om det konstruerade exemplet är i extremaste laget är frihetsmåttet inte kategoriskt utan graderande. Detta gör trots allt poängen tillämpbar också på oss som – kanske inte sitter vid en vävstol 14h per dag – men som likväl sitter på en hård plaststol på något telemarketingföretag någonstans för att med smörjd mun pracka på människor skit 8h om dagen. För vem vågar hävda att ens frihet inte är inskränkt i osäkra anställningar som telemarketör eller osäkert timanställd på restaurang?

Hur som helst verkar ändå många privata aktörer ta ganska lätt på Nozicks teorier. Det räcker med en historisk tillbakablick på alla de tillfällen genom historien där privatiseringar fullkomligt har brutit mot libertarianen Nozicks förvärvsprincip, situationer i historien där individer inte bara fått sitt substantiella självägarskap beskuret, utan också fått det sämre välfärdsmässigt som en direkt konsekvens av privatiseringarna…

Nozick, självägarskap, frihet, politisk filosofi

Lite poesi författad under de senaste pendelresorna mellan orterna x och y för att få utlopp för min poetiska ådra, för att lufta mitt förakt. Om någon gör beats och känner sig intresserad av att sätta beat till blir jag glad.

_____________________________________________________________________________________

Diset lättar över stadens hustak precis som det grumliga havet i mina ögonvitor vittnar om klarsyn i navet för att se horisonten klarare. Och vid det öppna fönstert sitter någon på kanten och väntar på klartecken snarare, än att hoppas på hoppet som hoppat före för längesen för det försvann nog med de där pryda asen, som åt upp allt vackert och stoppade ner vad de kunde i sina egna fickor. /PAUS/ De med stela robotansikten och proper fasad men klär man av dem nakna är de precis som du och jag, och kanske inte så vit och rak tandrad, som man först kan tro. Jag försöker lägga band men kan inte hindra föraktet från att gro, för de är svin som jagar pärlor som för mycket svinn på sommarjobbet hos grossisten som skrek försvinn, och de blundar för att inte inse att se in i sig själva som dödliga kroppar av kött och blod som min och din. För ingen är så blind som den som inte vill se som i huvudet, hatet som i stenkross men blod kan inte tvättas bort med blod så jag borde överge, sådana tankar eftersom ur korpägg kläcks det inga duvor, som fria i vindslagen som i att trotsa lagen, som om det har ett egenvärde. /PAUS/ Det har det inte och i stunder av friktion är det svårt att inte låta bli att låta konservativ, det är lätt att flyta ut i fiktion, att bli destruktiv i tillvaron som stjäl våra alternativ till att låta oss diktera våra egna villkor till liv.

Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet säger dom, vi säger att tillåta människor att drömma är att låta dom gå vakna genom livet, tvärtom. Så vänd klacken tvärt om.

De flesta människor är sömngångare också i vaket tillstånd, så för att få till stånd en förändring krävs annat än magsond, för att rädda dig från cancern från brända kadaver du ätit till middag i magen. För idag är min dag och jag väljer att dela den här dagen, med alla som vill och alla människor får plats; så att riva av dig kostymen vore på sin plats för annars river jag ut ditt hjärta med mina bara händer så vi får väl hoppas att det bara inte händer, och du kanske invänder att det vore omänskligt, men gången du går är inte gångbar för att hävda en sak för att rädda ditt eget skinn i en situation, men i en annan överväga tanken att döda för att tjäna en extra miljon.

Att slita ur ditt hjärta och trycka blodet mellan fingrarna vore inte mer än rätt vist och rättvist om du fingrar på tanken, att åberopa ditt selektiva tänkande för att dra in pengarna på banken. För det finns ett sätt att födas men tusen sätt att dö men du behöver inte oroa dig, för jag vet att Fan inte är så svart som man målar honom. Dessutom kvarstår mitt förslag, kanske slå ett slag för livet därom?

Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet säger dom, vi säger att tillåta människor att drömma är att låta dom gå vakna genom livet, tvärtom. Så vänd klacken tvärt om.

Konsumtion är vår tids största neuros och där makten har rätt har rätten ingen makt så sluta lev som besatt, av tanken att den som har mest prylar när han dör, han vinner. Sök i de rester som finns kvar under bröstet så kanske vi hinner, gå till attack innan er hjärtattack, mot tornet ni själva har byggt upp, högt uppe där ni sitter och granskar alla våra steg under världens största lupp, som myror i min glaslåda, när min hand var lika liten som ett almlöv. Det är bråda tider och tiden behöver mer tid, bitter utgång att skåda. Vi är alldeles för ärliga för att kunna vinna ert spel, ge oss ett nytt giv och nya regler, annars kommer vi åter bli reglerade från världen och era sjuka seder. Man blir inte stor av att kalla sig stor, för stor har en stipulativ innebörd som ständigt bör omvärderas, där omvärlden inte ses som ett världsligt om i den individuella glasbubblan för att kremeras. Det är vi som blåser såpbubblor mot blå himmel för att fattigt folks andedräkt luktar illa i högbornas näsor. Och vi är trötta som i blåslagna ögonlock, så kasta inte mer blått blunder i våra ögon, lägg på lock för vi vill inte mera, så dansa vilt min vackraste själ, bli aldrig lärd att marschera!

klasskamp, poesi, ordlek

En filosofisk reflektion.

Jag har för avsikt att skriva ner lite tankar om Nozick efter att nyligen ha läst hans bok “Anarki, stat, utopi“. Han är en synnerligen intressant person vars idéer förtjänas att tas på allvar, och än viktigare vars kritik måste vara minst lika allvarlig. Inte minst eftersom den genomslagskraft vissa axplock av Nozicks idéer har fått inom ekonomin har inneburit kraftiga förändringar i en massa människors liv. Nu har ju hans libertarianska idéer några decennier på nacken, men det faktum att de fortfarande utgör ett enormt inflytande på nyinskolade libertarianer betyder att kritiken måste föras lika kraftfullt också idag.

Jag tänker redogöra lite kort för vad jag uppfattar som ett av de absolut största hålen i Nozicks libertarianska teori. Det kommer röra sig om en kritik av hans förvärvsprincip och hans syn på självägarskap.

Robert Nozick – en av husgudarna för nyliberala filosofer och politiker – använder sig av det s.k. självägarskapet för att motivera att var och en har rätten till frukten av sitt eget arbete. Detta självägarskap i sig, som begrepp, är svårt att föra en argumentation mot, dels av intuitiva skäl, dels av skäl sprungna ur kontrafaktiska resonemang som redogör för en tillvaro där självägarskapet inte är vedertaget. Vad självägarskapet beträffar säger detta i korta ordalag att var och en äger sin egen kropp och att var och en som en följd därav också har bestämmanderätten över denna kropp. Mycket av denna argumentation kan med lämplighet exempelvis b.la. föras av abortförespråkare för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det vore helt enkelt intuitivt frånstötande att neka människors rätt att bestämma över sina egna kroppar. För att exemplifiera detta, ponera följande situation: kroppens reglering av vätske- och elektrolybalansen, vilket är njurarnas huvudsakliga funktion, fungerar helt felfritt med enbart nyttjande av en njure. Det faktum att det gör det kombinerat med det faktum att njurar är en transplantationsbristvara skulle i hypotetiskt konstruerad situation kunna leda till att människors njurar, i ett samhälle som inhyser ett organdonatorsystem analogt med skattesystemet, blir omfördelade efter behov. Att stifta ett lagstiftat donationssystem ses av de flesta som intuitivt frånstötande antagligen eftersom kroppen i de flestas ögon betraktas som något heligt och privat som personen ifråga hyser fullkomlig bestämmanderätt över – det obeorende av vad lag eller justhetsprinciper säger. Så långt allt gott.

Vad Nozick här dock väljer att göra är att ta argumentationen ett steg längre och säga att frukten av det arbete en person utför med sin kropp och de förmågor personen blivit begåvad med (exempelvis muskelstyrka och intelligens) har personen ifråga fullkomlig rätt till. Här bryter jag med Nozick. Vid första anblick kan resonemanget te sig övertygande, ty jag om någon ska väl ha rätten till frukten av mitt arbete? Men för att få en helhetsbild av frågan ska lämpligen innebörden hos ord som “arbete” och hur arbete enligt Nozick har uppkommit analyseras.

Hur skapas arbete? Nozick menar att människor, utan hänsyn till deras olika förmågor, socialt eller genetiskt betingat, har rätten till frukterna av sitt eget arbete. Arbete ska förstås som baserat på privat ägande. Äger jag produktionsmedeln har jag rätt till värdet som produceras. Äger jag produktionsmedeln och har anställda, har jag rätt till värdet som produceras minus överenskommen kompensation för anställdas lönearbete. Frågan som kan följa är dock hur dessa produktionsmedel kom till privat ägo?

Nozick menar i enlighet med en svag tolkning av det Lockeska villkoret att privategendom fritt kan förvärvas så länge situationen för de som påverkas av förvärvet inte förvärras. Vad Nozick avser med att “förvärra en situation” är att livsstandarden mätt i välfärd sänks. För att exemplifiera: en bit oägd mark drivs i icke-kontraktualiserat, tyst samförstånd mellan person x och person y. De är medvetna om varandras existens och sår enskilt var för sig spannmål på denna mark; person x som är duktig spannmålsskördare erhåller 50 kg spannmål på ett år medan person y som är sämre på dito erhåller 25 kg spannmål per år. Person y får därefter för sig att privatisera marken i fråga. Detta kan göras så länge situationen inte förvärras för person x enligt Nozicks svaga tolkning av det Lockeska villkoret. Eftersom marken i fråga är den enda odlingsbara på flera mil och person x inte kan flytta därifrån med risk för svält får person x finna sig i situationen att anställas av person y på person y’s numera privatiserade mark. Detta förvärv var dock helt legitimt enligt Nozick eftersom person x också i fortsättningen kommer erhålla 50 kg spannmål för sitt arbete. Men eftersom de nu arbetar tillsammans arbetar de samkoordinerat och därmed effektivare, vilket gör att de tillsammans erhåller 100 kg spannmål, varav 5o kg person y ger person x som lön för att uppfylla det Lockeska villkoret. Resterande 50 kg tar person y som tidigare enbart kunde uppnå 25 kg spannmål i ensamt bruk.

Här finns det skäl att rikta kritik mot Nozick; han gör en godtycklig begränsning av alternativen. Han jämför blott naturtillståndet med det privatiserade tillståndet, vilket som helst, så länge det uppfyller det Lockeska villkoret. Ponera att person x som fick finna sig i att bli anställd är betydligt bättre jordbrukare än person y, och därför, i en situation där person x istället skulle privatiserat marken, skulle ha lett till en skörd av 200 kg spannmål i jämförelse med person y’s fall, 100 kg. Denna situation skulle enligt Nozick inte vara bättre än den förgående; Nozick skulle inte ens ägna tid åt att jämföra de två situationerna, om båda uppfyller det Lockeska villkoret är de lika legitima. Här finns det således också fog för att kritisera Nozick för paternalism, vilket i ljuset av hans starka antipaternalism på andra områden ter sig en aning irriterande. När det kommer till y’s förvärv av marken har x inget att säga till om så länge det Lockeska villkoret uppfylls. Nozick är antipaternalistisk när det rör andra områden, men paternalistisk när det rör frågan om att omdana oägd mark till privategendom.

Fortsättning följer…
Nozick, självägarskap, politisk filosofi

Jag har tidigare bloggat på annan adress. WordPress sägs vara bättre, därför flyttar jag nu hit för att se om det är som de säger. Vet inte riktigt vilken nivå bloggandet kommer ligga på här men ett halvt dussin inlägg i månaden lär det väl bli. Vi ses på cyberspacebarrikaderna!